Med tanke på sånt som man själv inte kan styra...sjukt bra låt för övrigt..

Snuff - Slipknot

Bury all your secrets in my skin
Come away with innocence
And leave me with my sins
The air around me still feels like a cage
And love is just a camouflage
For what resembles rage again

So if you love me let me go
And run away before I know
My heart is just too dark to care
I cant destroy what isn't there
Deliver me into my fate
If I'm alone I cannot hate
I don't deserve to have you
My smile was taken long ago
If I can change I hope I never know

I still press your letters to my lips
And cherish them in parts of me that savor every kiss
I couldn't face a life without your light
But all of that was ripped apart...
When you refused to fight

So save your breath I will not hear
I think I made it very clear
You couldn't hate enough to love
Is that supposed to be enough?
I only wish you weren't my friend
Then I could hurt you in the end
I never claimed to be a Saint
My own was banished long ago
It took the death of hope to let you go

So break yourself against my stones
And spit your pity in my soul
You never needed any help
You sold me out to save yourself
And I wont listen to your shame
You ran away you're all the same
Angels lie to keep control
My love was punished long ago
If you still care, don't ever let me know

If you still care, don't ever let me know...

Med tanke på sånt som är bra!

Dansa i natt

Kvällsdimma smeker höstgula träd
Ljumma vindar leker
Å håret det fladdrar
Vad vacker du är
Å du
Ja älskar dig

Låt natten ta med oss i virvlande dans
I månsken å stjärnors glans
För älskling dina ögon glöder
Å du
Ja älskar dig

Så nalkas dagen å vi ligger kvar
I sängen i varandras famnar
Myrars nattliga fukt stiger sakta mot skyn
Å du
Ja älskar dig

Så tar dagen slut
Å kvällsdimma smeka gula höstträd åter igen
Å du
Ja älskar dig
Låt oss dansa i natt

Så när nattlig dimma lättar
Å trollen blir till sten
Så väntar vi tillsammans tills timman blir sen
För daggdroppar är vårt guld

Låt oss dansa i natt
Å du
Ja älskar dig
Älskar dig
Ja älskar dig

Mina senaste reflektioner där fantasin möter verkligheten med små skvalpande fragment i bakhuvudet!

Bråka

Kvällsdimman smeker lekfullt å sakta fjällets toppar
Likt våren kärleksfullt brister sina knoppar
Men om dessa magiska naturens fenomen vore en symbol
Över människans förfall så skulle världen täckas av svärta
För där ligger en smutsgrå dimma utav hat å smärta

Den värld vi växer upp i å de liv vi tvingas att leva
Att alltid lära oss att skylla på andra om vi fela
Att skorna skall skava
Bara för att det är förbjudet att sig själv vara

Ty speglarna skall bäras högt å stolt
Likt de själar vi för länge sedan sålt
Lev i din värld av stela likar
Håll bara din käft så skall du se att allting samman flikar

Att vi föddes fria är blott en illusion
Ty ingen lever bakom speglarna i vår inbillat trygga nation
Lyss bara till dom som har makten i sin hand
Dom säger ju att dom vet vad som är bra för vårt land

Dom säger ju hur du skall styra dina kliv
Dom verkar ju precis veta hur vi ska leva våra liv
Dom blandar fritt leken å delar korten
Så va nöjd med din giv
Annars får du gå på porten

Ty utanför deras trygga borg
Med väggar av paragrafer å moral
Där ligger välden i tragisk sorg
Fylld av ånger å samvetskval

Smaka på min sula när ja sparkar in ditt fula tryne
Öppna din ögon innan du tror på vad du ser i syne
För det finns ingen sanning i alla dina ord
Du kan blunda å vända andra kinden till när du inte förstod

Men vi vet hur kvällsdimma skall vara
Så kom igen du bara
Alla innehållslösa lovord som du kastar ur dig
Kommer aldrig fånga mig

För när solen går ner å stjärnor åter lyser klart
När månens magiska sken vittnar om att allt åter är så där overkligt underbart
Då skall vi sätta oss ner å stilla språka
Men så länge du spyr ut all skit som förpestar vår värld så kommer vi fortsätta att bråka

Angående orkeslöshet och känslokalla tankar....

Kräver mer!

I den gråa staden där regnet smattrar på svarta plåttak
Å där bilar åker mot platser som ingen vet
Ensam man på torget hörs skrika
TIME OUT!
Vilket lustigt liv vi lever
Ingen tar något ansvar
Utan att tänka på vad vi tar
Snart finns där inget kvar

Det regn som öser ner när ja sover under min kartong
Förbannar dig när du blir blöt om fötterna
när du tar en cigg på din balkong
Du klagar på att ja lever på din skatt
Att ja inte har ett liv
Men du sparkar på min hatt
När du genom staden tar dina stressande kliv

Stressande kliv till det jobb som du påstår dig älska
Fast än du aldrig på dina kollegor förmår att hälsa
Som när du sitter framför din TV å gråter
Men du det är lugnt det är ändå ja som ständigt förlåter

Å mannen skriker över hela stan
Han skriker om natten å hela dan’
Han har så onda bilder i sina syner
Han förbannar människans alla synder
Han spyr på världen för den är så trasig
Han förbannar alla som anser honom knasig

Batongmissbrukande snut slår mannen ner
- Be om ursäkt ditt slödder!
- Aldrig! Ja kräver mer!

Ett tidsfördriv att dö för....

Aldrig förstår

Staden flyter på i tid som inte finns
Sekunder flyger i väg som om ingen minns
Någon tittar storögd på dammsugare i skyltfönster
Där affären bredvid visar nakna kvinnor av porslin

Pensionärer sitter på 41:an å pratar släktingars sjukdomar över en rykande kaffe
Medan skolkande skolbarn sitter på Subway å sörplar Latte
Eller på busstorgets parkering kränger knark
Där psykiska störningar blir till inbillning att ensam är stark
Trots sammanslutningar med gruppdepression
Som slutligen hamnar på socialens skrivbord å förvandlas till bortglömd diskussion
Där avdelning fem bleknar i försök att hjälpa
Det påstådda liv som de själva så duktigt stjälpa

Men sekunder blir minuter
Minuter blir timmar
Å timmar blir slutligen till år
Hur tiden bara kan gå utan att någon bryr sig
Är något ja aldrig förstår

Framtidsutsikter???

Tomorrow is another day
Tomorrow I don't know what to say

På allmän begäran...

I samma spår

Nya ord nya rader
Nya konstigheter nya tankar
Nya smärtor i hjärta å hjärna som bankar

Men är egentligen allt så nytt
Eller går ja fortfarande i samma spår
Som om inget betytt
Med släpande fötter slickandes mina sår

Som när plusgrader å slask täcker stadens gator helt
Å hålögda människor vankar runt i allt som är trist å stelt

I den där slentrian drabbade vardagen som alla hatar
Strävan efter den där förändringen som ständigt tjatar

Långt bort nånstans härifrån
Fattar inte hur tiden går
Stirrandes likt ett fån
Likt monotona robotar i leden står

Ty allt som är spännande å inför dörren står
Känns läskigt å farligt inget du förstår
Biter dig hårt i läppen å blundar å tänker
Vad gör att dessa piller som spriten sänker

Är allt så trist som du verkligen tror
Eller är det så att din värld är allt för stor
Kanske skulle själen få tid att finna ro
Kanske skulle du sortera istället för att låta problemen gro

Men det är ju så skönt där under ditt täcke i din säng
Där med slutna ögon i drömmen om blomstrande äng
Där solen värmer på himmel blå
Fast regnet piskar ditt fönster i din värld så trist å grå

Du vaknar med ett skrik å inser att du aldrig kommer förstå
Hur du än vänder å vrider vet du inte vart du ska gå

Med tanke på alla männsikor där ute....

Vårt sista hopp

Det tar många vädjande ord för att förlåta ett svek
Å hur många tärningar du än kastar så blir siffran aldrig rätt
Du kan sparka i väggen eller kasta sten i vatten
Men vad är det du saknar i mörkaste natten

Tankar om drömmar om en värld du aldrig sätt
Men utopier om sånt som du vet är rätt
Som en bok med oskrivna blad
Ett tabula rasa om slentrian fyllda dag

Ty de makthavare som håller dig om din rygg
Lurar dig att du lever oförskämt trygg
Inlindad i bomull i lögnens borg
Långt bort från blodbadets torg

Men de huvuden som en gång rullade på kullersten
Skall återigen betala för timmen som blev allt för sen
Det blod som sakta färgar marken röd
Är resultatet av ond bråd död

Död över stad å land
För alla kuvade som ni vägrade ta i hand
För alla de som läste lögnen i den påstådda sanningen
Å inte trodde på den pinsamma förbarmningen

För när era hästar inte längre kan springa
Å när era företagsbetalda telefoner tappat funktionen att ringa
Skall ni inte längre kunna gömma er bakom högar av paragrafer å moral
Ni skall lida av piskans rapp å tiders samvetskval

Ty de ord ni ifrån oss hör
Är resultatet av allt som ni förstör
Å inget kan längre stoppa
Flugan från att landa i er soppa
Å de delar som ni silar mellan era tänder
Är delar av våra sargade händer

Den skit som du från naglarna skrapar bort
Är stoftet av vårt sista hopp

Som att skatan stannade för att tala till mig
Ja ställde en fråga
Den tycktes skaka på huvudet för att sedan fladdra i väg med vinden.
Ja satt länge kvar innan ja reste mig å gick in.......

Betrakta min arma själ, då den krälar i dammet runt dina heliga fötter

Ibland känner man sig mindre värd än vad man egentligen vet att man är. Det kan tillexempel var när man räknat fel när man skall handla och en bitter livs trött kassörska tittar på en som vore man dum i huvudet.
Eller som när man halkar utanför affären och småungarna runt hörnet flabbar hysteriskt.
Fast alla egentligen vet att felet ligger hos kommunens indragna sandpenning.

Alla har vi nog en eller fler gånger känt oss mer eller mindre kränkta, fått vår integritet och personlighet riktigt tillknycklad. Oftast på grund av någon mindre intelligent individs ogenomtänkta kommentar. Men om vi nu vet med oss att vi är så mycket bättre hur kan det då komma sig att vi plötsligt sänker våra huvuden och går hem med en ledsen tanke i huvudet.
För att väl hemma, titta oss i spegeln och fråga oss själv varför.
Varför just jag?

Jag tror att det handlar om avundsjuka. Här går jag genom stadens gator och affärer med huvudet högt och stolt för den jag är, utan att för den skull verka högfärdig på något sätt.
Nöjd, glad och stol helt enkelt.
Så kommer en sån där blick eller kommentar som fått mig att tveka. Ser ja verkligen så löjlig ut, har jag nåt i ansiktet. Fast samtidigt så tänker ja: - Ja men titta ni bara, ni förstår ändå inte.

För det är väl egentligen just det som det handlar om. Jag är jag och ni är ni, antingen är det vi eller jag och de. Är det inte så hela livet är?
Det kommer ju alltid finnas folk som inte kan se andra för det de är, och titta snett på folk omkring dem. Antingen av avundsjuka eller helt enkelt av ren okunskap. Jag tror inte vi kommer komma ifrån att det mitt ibland oss vandrar runt människor som aldrig kommer acceptera oss oliktänkande. Vi som inte vill sätta oss i ett förutbestämt fack eller vi som vet vilka vi är och tror på oss själva.
Men om jag bär en spegel runt min hals, blir jag då sedd som den ni förväntar mig att vara?
Är vi för individens rätt eller skall vi alla blint ställa oss i leden som en annan monoton väldresserad apa? Allt för att göra de omkring oss till lags.

Det gamla ordstävet döm inte hunden efter håren kommer väl till pass i sådana här sammanhang. De handlar inte om att se å inte tycka om. Det handlar om att se, lära känna och därefter bedöma om man tycker om eller inte. Och vill du inte lära känna så är det väl i så fall bättre att gå därifrån. För inte vill väl du bli betittad, hånad och skrattad åt bakom ryggen?
Det vill ingen annan heller.
Och du, försök att komma ihåg att om du inte kan se andra som de är så är det bättre att inte titta alls.

Med tankar om medmänsklighet och acceptans av individens enskilda rätt.

Så va ja tillbaka

tillbaka från nåt annat, tillbaka från nåt som betytt mer.
men tillbaka för att inte glömma hur man skriver....
tillbaka till världen.



Världen.

Vad är det egentligen för fel på vår värld?

Eller, det är inte fel på vår värld. Det är fel på oss människor som utan någon som helst respekt eller hänsyn blint misshandlar den planet vi lever på.



Det sägs att människans matkbehov och strävan efter mer mark och landområde började när det första fröet sattes ner i marken. Tidigare hade människan flyttat utefter vart viltet befann sig och inte haft några behov av större landområden än just där man byggde sin tillfälliga hydda.

Men nu började människan bli bofast och började odla grödor vilket krävde mer mark för den växande famlijen. Folk började slåss och kriga om vem som skulle få odla vart.

Å vad har hänt sen dess? Allt för mycket,och det mesta tyvärr bara till det värre.

Men det finns trots allt folk som försöker förändra och öppna ögon.
Heja dom.....



Vi kan ju faktiskt alla göra nånting. Glöm inte det.



Tänk inte bara på nuet och det liv du lever. Du kommer förmodligen lev i morrn och även nästa år. Skänk en liten eftertanke till framtiden, inte bara till dig själv utan även dina efterlevande.



Med förhoppnig om att ögon öppnas....