Betrakta min arma själ, då den krälar i dammet runt dina heliga fötter

Ibland känner man sig mindre värd än vad man egentligen vet att man är. Det kan tillexempel var när man räknat fel när man skall handla och en bitter livs trött kassörska tittar på en som vore man dum i huvudet.
Eller som när man halkar utanför affären och småungarna runt hörnet flabbar hysteriskt.
Fast alla egentligen vet att felet ligger hos kommunens indragna sandpenning.

Alla har vi nog en eller fler gånger känt oss mer eller mindre kränkta, fått vår integritet och personlighet riktigt tillknycklad. Oftast på grund av någon mindre intelligent individs ogenomtänkta kommentar. Men om vi nu vet med oss att vi är så mycket bättre hur kan det då komma sig att vi plötsligt sänker våra huvuden och går hem med en ledsen tanke i huvudet.
För att väl hemma, titta oss i spegeln och fråga oss själv varför.
Varför just jag?

Jag tror att det handlar om avundsjuka. Här går jag genom stadens gator och affärer med huvudet högt och stolt för den jag är, utan att för den skull verka högfärdig på något sätt.
Nöjd, glad och stol helt enkelt.
Så kommer en sån där blick eller kommentar som fått mig att tveka. Ser ja verkligen så löjlig ut, har jag nåt i ansiktet. Fast samtidigt så tänker ja: - Ja men titta ni bara, ni förstår ändå inte.

För det är väl egentligen just det som det handlar om. Jag är jag och ni är ni, antingen är det vi eller jag och de. Är det inte så hela livet är?
Det kommer ju alltid finnas folk som inte kan se andra för det de är, och titta snett på folk omkring dem. Antingen av avundsjuka eller helt enkelt av ren okunskap. Jag tror inte vi kommer komma ifrån att det mitt ibland oss vandrar runt människor som aldrig kommer acceptera oss oliktänkande. Vi som inte vill sätta oss i ett förutbestämt fack eller vi som vet vilka vi är och tror på oss själva.
Men om jag bär en spegel runt min hals, blir jag då sedd som den ni förväntar mig att vara?
Är vi för individens rätt eller skall vi alla blint ställa oss i leden som en annan monoton väldresserad apa? Allt för att göra de omkring oss till lags.

Det gamla ordstävet döm inte hunden efter håren kommer väl till pass i sådana här sammanhang. De handlar inte om att se å inte tycka om. Det handlar om att se, lära känna och därefter bedöma om man tycker om eller inte. Och vill du inte lära känna så är det väl i så fall bättre att gå därifrån. För inte vill väl du bli betittad, hånad och skrattad åt bakom ryggen?
Det vill ingen annan heller.
Och du, försök att komma ihåg att om du inte kan se andra som de är så är det bättre att inte titta alls.

Med tankar om medmänsklighet och acceptans av individens enskilda rätt.